I fokus

Way Out West-special

Publicerad 2017-08-12 av Redaktionen

Igår var The Tubes utsände skribent på musikfestivalen Way Out West som i år firar tio år. Sedan starten 2007 har denna folkfest i Göteborg prisats som den mest innovativa festivalen av MTV och bokat både världsartister och nykomlingar till de stora scenerna i Slottsskogen och de mindre klubbscenerna (som går under namnet Stay Out West och är förlagda runtom i staden).

Några av de artister som spelar under åren:

Pet Shop Boys, Beck, First Aid Kit, Queens of the Stone Age, Motörhead, Outkast, Robyn, The Knife, Håkan Hellström, Kraftwerk, Blur, Refused, Prince, Thåström, The Chemical Brothers, M.I.A, Lykke Li, The Soundtrack of Our lives, Laleh, The Hives, Primal Scream, Broder Daniel, Sigur Rós, Bon Iver… och listan fortsätter.

I årets line-up finner vi bland annat Lana Del Rey, Frank Ocean, The XX, Pixies, Regina Spector, Mac DeMarco och Band of Horses. Vår skribent dök in på festivalens andra dag  för att få en glimt av några fina spelningar.

Mac DeMarco
Efter att precis anlänt till Göteborg efter ett besök på Way Out Wests systerfestival Øyafestivalen i Norge hinner jag med nöd och näppe hitta mitt festivalarmband och ta mig in till den största scenen för att beskåda de sista tjugo minuterna på Mac DeMarcos spelning.

Den 27-åriga multiinstrumentalisten har precis muterat en av sina låtar till ett jam när jag hittar en plats framför scenen och några av hans favoritackord strömmar ut till oss – det låter jazzigt och försätter alla i publiken i en tillbakalutad skön känsla. Giget fortsätter och mot slutet kommer fulländade balladen Chamber Of Reflection från andra skivan Salad Days som avslutas med en obligatorisk crowdsurf då Mac ger sig ut och bekantar sig med sina fans närmast scenen.

Både bandet och DeMarco bidrar till en uppsluppen stämning och spelningen genomsyras av humor och spex. De anstränger sig nästan för att det inte ska bli för allvarsamt, och på sätt och vis går det ihop väl med musiken. ”Slacker rock” kallas den ibland, och det är inte helt obefogat. Men bakom ridån av garv och pajaseri gömmer sig en stor kärlek och respekt till melodier, jazziga ackord och låtskriveri. För faktum är att Mac DeMarco gör strålande poplåtar och ballader – och det lyckas han inte skämta bort. Inte denna gång i alla fall.

Thee Oh Sees
Amerikanska garagerockbandet från San Francisco har en trogen skara fans som fyller upp Linnéscenens tält. Thee Oh Sees (tidigare kända som bl.a Orinoka Crash Suite, OCS, Orange County Sound och The Ohsees) har berikat världen med sin stökiga, psykedeliska noiserock i tjugo år och släppte förra året sitt artonde album An Odd Entrances.

Det är förväntansfull stämning i publiken och de två trumseten som står uppställda brevid varandra mitt på scenen gör inte förväntan mindre. Personen bakom mig berättar för sin kompis att ”mitt nya favoritpunkband är Knivderby! Har du hört dem? Så jävla bra. De är två sångare. Lyssna på dem!”. Jag tänker på hur fint och faktiskt självklart det är att svenska bandet Knivderby nämns i samma sammanhang som Thee Oh Sees, men hinner tyvärr inte utveckla mina tankar vidare eftersom två trummisar synkroniserat plösligt sparkar igång en orkan en meter framför mina öron. Det är svårt att motstå ett svängigt groove, och ännu svårare när två trummisar spelar det samtidigt. Dubbel effekt? Kanske. I vilket fall är det underhållande.


Sångaren John Dwyer har uppfunnit en matematisk formel som går ut på att ju närmare hakan gitarren hänger, desto mer attityd blir det i spelandet. Och det är väldigt mycket attityd i John Dwyers spelande. Han behandlar sin gitarr som ett vapen och skjuter vilt mot oss. Alla vill bli träffade.

Det är något vackert och respektingivande med band som klarar sig med en gitarrist som enda ackordinstrument och som ändå fyller ut ljudbilden. Och på tal om ljudet: en stor del av kärnan i Thee Oh Sees musik ligger i soundet: slap back-ekot på sången, den skräniga gitarren, de tunga trummorna, den distade basen. Men det finns mer än bara sound. Och den som inte kände sig träffad under konserten av tidigare nämnda gitarrskott blev förmodligen det när bandet spelade monstergaragehitten Tow Cutter – Thumb Buster.

Feist
Feist, eller Leslie Feist som hon heter, startade sin solokarriär 1999 med albumet Monarch efter att tidigare varit en del av bandet Broken Social Scene. Senaste albumet Pleasure släpptes tidigare i år och låten med samma titel är en av de första hon spelar när hon kommer ut på Way Out Wests största scen. Framför oss står en modern rockikon och lyser som en gul sol. Rösten är skälvklar, skarp och vacker. Musiken är mörk och stundtals sparsmakad – låten Pleasure, och särskilt refrängen, är byggd nästan endast av en anspråkslöst riffande gitarr och Feists röst.


Med sig har Leslie ett kompetent band och tillsammans bygger de en snygg ljudlig atmosfär, stundtals monoton, som omgärdar den ständigt intressanta sångrösten – den går mellan vild, skör och nästan operaliknande.

The xx
Sista bandet på kvällen för mig blev indietrion från London som tagit världen med storm sedan starten 2005. Romi, Oliver och Jamie har gång på gång lyckas med konststycket att göra sin publik headbangande, vilda och galna med mysiga låtar. Hur de lyckas? Förutom genialiskt enkla och smittsamma gitarrmelodier och refränger som fastnar så finns det nästan alltid ett dansant beat mitt i det mysiga – sparsmakade trumkomp som ger en stor dos charm.

Och när bandet kliver ut på scenen och spelar sitt intro (första spåret från debutalbumet heter just Intro) charmar de större delen av Slottskogen.

Romis (sång och gitarr) och Olivers (sång och bas) röster kompletterar varandra, och de växlar ständigt och turas om med att sjunga verser och refränger. Bakom dem står Jamie XX (även känd från sin solokarriär) omringad av väggar med pads, percussioninstrument och synthar. Han sköter alla ljud som inte är sång, bas eller gitarr, och trummorna spelar han oftast live med fingertopparna på sina samplers – en liten krydda som bidrar till att spelningen blir än mer spännande. De har ansträngt sig för att ha så få förinspelade ljudspår som möjligt för att maximera livekänslan, och det hedrar dem.

Alla tre i bandet har lika viktiga uppgifter och är lika oumbärliga för spelningen. Enda gången det finns tillfälle för paus och två av bandmedlemmarna kan vila fingrarna är t.ex. när Romi spelar ett intimt solonummer dedikerat till alla dem som har svårt att utrycka sina känslor. Just det verkar dock inte bandet ha några problem med, i alla fall inte när det gäller känslorna på scen till varandra – det är en stark dynamik mellan dem och det finns en ödmjukhet och respekt mellan dem som känns av ända bort till oss där vi står en bra bit från scen.

Några fler foton från fredagen:

Ovan: The Afghan Wigs

Ovan: MØ

 

Ovan: Ryan Adams

 


 

Tack för idag Way Out West!

 

/Redaktionen