I fokus

And We Should Die Of That Roar: ”Jag skriver inte musik för lyckligt folk”

Publicerad 2017-12-04 av Edward Forslund // Foto: Björn Dahlgren

Hardy Hum kom till Sverige som flykting i 15-årsåldern och berättar om känslan av att vara fången mellan ett liv som för alltid ryckts ifrån honom och det liv han aldrig riktigt kommer att få – en känsla av hemlöshet som han omvandlar till ren urkraft och använder i sitt konstprojekt And We Should Die Of That Roar. Genom musiken kanaliseras stormen i bröstkorgen och jordbävningen i hjärtat vidare till något som fler kan ta del av. Hans konst riktar sig till trasiga själar och uppmanar till reflektion om förgängligheten – hur mörkt det än må vara.

Intervjun som vi trodde skulle bli en kort introduktion till en, för oss, ny artist blev istället något mycket större och vackrare – en nästan poetisk monolog där Hardy låter tankarna vandra och tar oss med på en resa in i hans värld och sinne.

”And We Should Die Of That Roar är lika lättsmält som att försöka svälja en hel ananas”

Berätta lite om And We Should Die Of This Roar. Är det bara du som driver projektet och hur startades det? 

– And We Should Die Of That Roar är ett konstprojekt som gärna flyr identitet istället för att inordna sig ett konventionellt bandformat med dess snäva ramar. Jag ser And We Should Die Of That Roar som ett uttryck både för livets nyck och för de konstnärliga influenserna som har format mig genom livet. Här står musiken i centrum men lyriken och de visuella konstnärliga uttrycken som bild, foto och video är av lika stor vikt – ibland till och med viktigare. Jag ser dessa uttryck som olika trådar i ett och samma rep. Denna approach till konsten har stöpts i min entusiasm för och tillgivenhet till det intersektionella perspektivet som i sin tur förmodligen har sina rötter i min fallenhet för en distribuerad approach till konsten. Lite hönan och ägget faktiskt – vem kom först egentligen!? Som om det egentligen spelade någon roll. Men tänk på det, försöker vi isolera maktstrukturer från varandra får vi bara en platt och endimensionell bild av en komplex och flerdimensionell värld vi lever i.

”Min konst riktar sig mot trasiga själar”

– På samma sätt så kan jag känna mig obehagligt obstruerad av att behöva avgränsa min konst till bara ett konstnärligt uttryck eller en konstform. Som om någons smutsiga, illasinnade händer slöt sig allt snävare kring min hals. Och samma princip gäller genretillhörighet – det behovet som jag en gång i tiden hade att ”tillhöra” och känna en slags subkulturell gemenskap som thrash-headbangare eller punkare och andra subkulturella identitetsetiketter är borta idag. Jag tillhör ingen och alla av dem samtidigt och finner stor njutning i den frihet som ett sådant angreppssätt ger mig. Kan jag ens säga så utan att framstå som ett drygt pretto!?

”Jag skriver inte musik för lyckligt folk som har koll på läget och vars liv löper enligt planerna”

– Hursomhaver, mittemellanskapet är liksom nyckelordet här och för mig har det kommit att bli ett fundament för vem jag är och allt vad min konst kan tänkas vara. Och mittemellanskapet jag pratar om här får inte på något sätt ses som någonting jag har myntat och/eller adopterat för egen branding – för att sticka ut, marknadsföra sig med utgångspunkt i riktiga eller fabricerade Unique Selling Points. För And We Should Die Of That Roar är lika lättsmält som att försöka svälja en hel ananas. Lika len som en taggtrådsfilt! Lika inställsam och medgörlig som en rabiessjuk hund. Lika beskedlig och behändig som en varulv under full måne. Börja bara med själva aktnamnet – inte särskilt lukrativt ur marknadsföringssynpunkt! Och samma gäller soundet. Lyriken. Arrangemangen. Nä, And We should Die Of That Roar bygger inte på något av dessa säljkriterier. Jag skriver inte musik för lyckligt folk som har koll på läget och vars liv löper enligt planerna. Det enda jag kan erbjuda dem är ångest när allt de vill ha är underhållning.

 

AWSDOTR - Foto Björn Dahlgren

– Min konst riktar sig mot trasiga själar, de från utkanten, skuggsidans folk, de som känner smärtan, de som inte finner ro i sliskiga solskensberättelser med happy-ending, de som skyr ljuset, ser igenom hoppet och finner det naturligt att reflektera över och diskutera förgängligheten, mittemellanskapet och meningslösheten av allting inför evighetens hånande blick… And We Should Die Of That Roar är bara det det måste vara. Mittemellanskapet präglar hela mitt väsen eftersom det speglar hela mitt liv – varken här eller där på riktigt, snarare både och fast aldrig helt, en parentes, upp-och-ner, en akustisk resonans, spegelbilden, skuggsidan, ett spatiotemporal loop, fjärilens glaskupa, ett förödande minfält och förtrollande tulpanäng på en och samma gång. Så jag måste låta min konst uttrycka detta ohämmat. Och sådant kan av många skäl vara aningen svårt i en konventionell bandkonstellation – i synnerhet om idealet är demokratiskt teamarbete osv. Intet ont om det, inte alls – har spelat i olika band i hela mitt liv och har lärt mig otroligt mycket genom alla möjligheter och krav som sådant arbete ofta ställer. Men And We Should Die Of That Roar är någonting annat.

Du kom till Sverige i unga år efter att ha flytt från det krigshärjade Balkanområdet på 1990-talet. Hur har din bakgrund som flykting påverkat skapandet?

– Som flykting sedan 15-års åldern har jag ofta känt mig fången i landet Mittemellan – mittemellan ett liv som för alltid ryckts ifrån mig och det liv jag aldrig riktigt kommer att få. Ingetdera inom räckhåll – någonsin. Denna ontologiska och alltgenomgripande känsla av hemlöshet som eftersöker mig har alltså blivit mitt nya hem. Och den har kommit att bli så viktig i min egen identitets- och meningsskapande att jag inte förmår dela rodret med någon annan. I landet Mittemellan är det jag som är den enväldige diktatorn. Och trots att detta till en stor del handlar om mitt lilla ego som kastar pilar på mitt sociocentrerade jag så tror jag inte att det rör sig om en spegling av en självcentrerad fåne eller en enfaldig individualist – jag är nog för mycket av en socialist för detta och tror oreserverat på en värld där vi är måna om och angår varandra. Men jag bär också på den här stormen i bröstkorgen och jordbävningen i hjärtat och ett tärande behov av att försöka fånga och kommunicera detta sentiment. Efter att ha förlorat ett helt liv så är detta sentiment – detta emotionella avtryck som har ingraverats djupt in i hjärtat, levern och benstommen – en av få saker som är mina. Och ingen kan ta hand om den bättre än jag själv. Kanske låter det hela konstigt och motsägelsefullt men vad ska jag säga, jag ÄR en vandrande kontradiktion.

AWSDOTR - Foto Björn Dahlgren

– Med detta sagt så är det ingalunda så att jag alltid jobbar ensam med min konst. En mer rättvis beskrivning är att det i själva verket är många otroligt begåvade människor som står bakom And We Should Die Of That Roar och – det här låter säkert klyschigt men är sant – utan vilka det inte hade blivit något And We Should Die Of That Roar. På så sätt kan jag också se And We Should Die Of That Roar som ett konstnärskollektiv, ett krypin under vars paraply många olika konstnärliga krafter samlas och verkar. Det må vara så att jag är den enda bestående delen i det hela men det är till mångt och mycket det gemensamma arbetet med alla dessa kreativa själar som gör And We Should Die Of That Roar till något bestående.

 

Så, vi har Kenny Lundström från Kapten Studios som har varit med sedan begynnelsen, min vän och bundsförvant i And We Should Die Of That Roars bravader och eskapader och som har producerat det mesta som And We Should Die Of That Roar har gett ut och som också spelar trummor på en del inspelningar och också ibland live. Vi har Igor Gruda från Grafotopia som har varit med till och med sedan tiden före begynnelsen och producerat så gott som all fantastiskt artwork och en myriad av döcoola fotografier som tillsammans och var och en för sig lyckas ge uttryck för And We Should Die Of That Roars innersta väsen – och detta möjliggörs endast av det faktum att vi också är bästa vänner och vårt samarbete inom And We Should Die Of That Roar bygger på alla de oändliga samtalen om allt mellan himmel och jord som låter Igor komma tillräckligt nära för att verkligen förstå – och också sätta sitt eget avtryck. Vi har Carl Biörsmark som inte bara filmar allt And We Should Die Of That Roar har för sig och gör gastkramande musikvideos (se hans senaste skapelse Blood On Our Hands) utan också öppnar nya dörrar för And We Should Die Of That Roar inom en rad olika intressanta projekt. Andra oändligt begåvade personer som har bidragit konstnärligt till And We Should Die Of That Roar är Christoffer Åhström från Wizworks Studios, Vidar Olsson från VPLO Studios, Östgötaslättens ohotat bäste fotograf Björn Dahlgren, frilansfilmaren Mohammad Mohammadi, Jerker Andersson från Trailerpark Idlers och många många fler… Jag kanske är en snäll och omtyckt diktator?!

Har du fler inspirationskällor som du kan nämna när det gäller musikskapandet?

– Den konstnärliga processen är konstant – jag är aldrig fri från den, inte ens för en enda sekund. ALLT är inspiration såtillvida att allt har potential att göra intryck på mig, att påverka mig… en del saker mer än andra. Hela min livsberättelse är kanske det som sätter störst avtryck på min konst. Det emotionella bagaget av erfarenheter och intryck en samlar på sig genom åren gör sig påminda i varje andetag och är omöjliga att tämja eller fly. Släkten, alla vänner, bekanta, kollegor, ovänner, främmande människor, offentligheter, fiktiva figurer, hjältar, skurkar, offer… alla finns med i mina låtar. Råkar man hamna inom en radius av 20 meter ifrån mig så kommer man sannolikt att hamna i någon av mina låtar.

”Som tur är så är jag sprungen ur den största bland tragedierna”

– Det jag med säkerhet vet är att jag aldrig skriver glada låtar. I de lyckliga stunderna har jag ingen inspiration – inget behov av att skapa, skriva, uttrycka mig. Är nöjd med att bara vara. Som tur är så är jag sprungen ur den största bland tragedierna. Mörkret är liksom hemma, du vet, så vemod är mitt default mode, liksom… och jag är OK med det. Det är jag! Detta är vem jag är! Och jag är så illa tvungen att liksom dras med mig tills döden vaggar mig till sömns. Och då kan jag inte stångas med mig själv hela livet. Orkar inte det. Det är bara å acceptera det. Vilket är också varför jag kan finna styrka att gå upp på morgnarna och möta dagen, vara trevlig, träffa människor, skaka hand, prata, le… för mitt mörker är inget som drabbar mig då och då… det finns alltid där… och jag är trygg i mitt mörker. Det är snarare de sporadiska stunder där kval och melankoli lyser med sin frånvaro som jag är rädd för. Tänk om de aldrig kommer tillbaka?! Tänk om man bara blir lycklig?! Hur ska man någonsin kunna uppskatta de lyckliga stunderna igen om man inte känner mörkret?! Lycka utan lidandet är blott en hägring.

– Annan konst och andra konstnärer kan också sätta avtryck på min konst – men då alltid bara på formen, aldrig innehållet. Och där är influenserna många och innefattar allt från Kafka, Dostojevskij, Selimovic, Sartre, Baudelaire, Tagore, Hafez, Öijer till Warhol, Iggy Pop, Junior Kimbrough, Billie Holiday, Nina Simone, Waits, Cave, Harvey, Pistols, Elvis, Zvonko Bogdan, Usnija Redzepova, Saban Bajramovic min far Mirzet Agic, Louis Armstrong, Etta James, Howlin’ Wolf, Alan Lomaxs arkiv, Daniel Norgren, Freddie King, The Cult, Rancid, Raised Fist, och många många fler…

Ditt debutalbum kom ut 2014 och består av inte mindre än 17 spår. Hur lång tid tog det för det albumet att växa fram? Och finns det en röd tråd på skivan – vad handlar texterna om?

– Mitt debutalbum under And We Should Die Of That Roar-flaggan – och till dagens datum det enda fullängdsalbum – kom ut 2014, och det stämmer, 17 härliga spår. Alla mina verk befinner sig i ett kontinuerligt framväxande. Skapandet har ingen början och inget slut heller. Låtarna fanns där långt innan jag hittade dem och övertalade dem om att leka med mig…. Och deras liv sträcker sig långt bortom albuminspelningen. De lever och frodas på nytt varje gång de framförs, lyssnas på, pratas om… men inspelningsprocessen var relativt kort.

”att bryta mot konventionen, tänka på tvären och komma fram med någonting nytt och spännande känns varje gång som en stor seger”

– Kenny och jag har en mirakulöst effektiv kommunikation vad gäller musiken… så det hela går på ett nafs faktiskt när vi väl går in i studion. Och ändå så har vi alltid gillat att leka och experimentera med ljud och knasiga inspelningstekniker – att bryta mot konventionen, tänka på tvären och komma fram med någonting nytt och spännande känns varje gång som en stor seger och detta i sig är så oändligt tillfredsställande! Men hur vi båda bara sådär mirakulöst fattar varandra i musiken är också nyckeln till And We Should Die Of That Roars lyckade sound. Idag överdriver inte när jag säger att det händer att vi bokstavligen repar en endaste gång innan en live spelning och det räcker helt å hållet för att vi bara ska gå upp och leverera den tyngsta av showerna. Utan att någon av oss tvivlar på att det är möjligt. Vad gäller inspelningsarbetet så är det likadant där, vi kan sitta och snacka om materialet lite för att sedan tillsammans bara liksom ge oss hän… och det är just tack vare att vi arbetar så effektivt som vi kan unna oss all denna lyx med experimentering. Och just vad gäller And We Should Die Of That Roar så är vi båda mer förtjusta i omvägar än genvägar vilket är både kul och viktigt för det ger hela produktionen en ganska speciell karaktär.

”Att spela live är liksom en ritual där konsten firas”

– Utöver den självbetitlade fullängdaren från 2014 har jag året därpå släppt Sense Woven Spells som är en 4-spårs EP och efter det har jag också släppt en handfull av singlar. En av de senaste singlarna Blood On Our Hands, som också har fått en fantastisk musikvideo signerad Carl Biörsmark, är också ett smakprov från ett kommande fullängdsalbum som Kenny och jag har jobbat på under en längre period. Otroligt upprymd över hela detta nya album och kan inte vänta tills den är färdig så att jag kan dela den med hela världen.

AWSDOTR - Foto Björn Dahlgren

 

Nyligen släppte du två låtar inspelade live som låter fantastiskt. Det märks att du brinner för hantverket – sjungandet och spelandet. Det blir även en speciell känsla när allt är gjort i en tagning. Vad är det som du tycker om mest med att spela live?

– Oh, tack! Uppskattar det verkligen! Det var ingen planerad utgivning utan kom som en slump att jag gjorde ett reportage med lokal TV 24NT och de ville att jag ska spela för dem lite grand vilket jag då gjorde. Jag framförde två sprillans nya alster som ingen hade hört förut, tänkte att det kan vara ett bra tillfälle att visa upp lite nytt material och sedan tyckte jag att framförandet blev ganska OK även om själva inspelningen inte var mycket att hurra över – kala betongytor med föga smickrande studs i ekot och en endaste mikrofon som TV teamet hade med sig… men sentimentet blev rätt så jag kände bara liksom, som ett infall, äsch, jag ger ut det här liksom, naket, rått och stripped to the bone.

– Att spela live är liksom en ritual där konsten firas och hyllas på ett sätt som ingen inspelning någonsin har lyckats fånga. Det är där som låtarnas egna liv ger sig till känna, deras nyckfulla kynne, oberäkneligheten, den direkta responsen mot emotionella berg-och-dal-banor som jag som konstnär kan känna just i stunden och den tjusning som denna ovisshet kan ge är oslagbar. Och allting är ett samspel och terapi och lägereld när ritualen projicerar elektricitet i luften, buren av den collective effervescence som församlingen för med sig och där allting uppgår i en enda helhet och blir både helande och exorcism på en och samma gång. Underbart!

Slutligen: Kan du ge oss fem låtar från andra artister som har betytt mycket för dig?

– Jag har gjort liknande listor förut och de har alltid varierat. Jag vet inte om det beror på att jag försöker passa på och bjuda på nåt annat… eller om jag är rädd för att upprepa mig… eller om jag i olika skeden i livet är fäst vid olika låtar och artister… eller allt det ovannämnda på en och samma gång hahaha… och aldrig har jag gjort en sådan lista utan att precis efteråt ångra något av valen, och jag borde ha tagit med den istället… eller den… och varför tog jag inte den… nåväl, hursomhelst, här kommer det.

No 5. Let The World Go By med Karl Blau – Den här låten är till en början ganska så modest och tam liksom och framstår som blott en bland hundratusentals andra fina klassiska country låtar med hög igenkänningsfaktor och frammanar de klassiska Western bilderna av amerikanska naturmiljöer. Rösten är ärlig och ljudbilden behaglig och varm med både närhet och rymd. Men sedan går den över till refräng och ”… that is not for good you know / and no man owns the sun…” och en helt ny värld öppnar sig. Och den är storslagen. Episk! Och precis när man tror att låten inte kan bli bättre än så här så utgörs nästa refräng av ett gitarrsolo med smakfull twangy sound och en reverb att dö för och avrundas sedan med hammond på temat för att sedan gå tillbaka till versen. Svårt att inte kapitulera inför en sådan alster.

No 4. God Is In The House med Nick Cave – Detta är en klassiker med den för Cave typiska pianokompet, gospelliknande refräng och det narrativa greppet som hans lyrik bygger på under denna period och hans mästerliga förmåga att leka med orden och syntaxen och fonetiken och rimmen, hans stämma är sårbar och bräcklig och hela tiden på gränsen till att nästan inte klara av låten… och det varma men vemodiga fiolsolot mot slutet av låten är bara så smakfull och fin…

No 3. John The Revelator med Tom Waits – denna Blind Willie Johnson klassiker, som sedan fick ännu större erkännande och spridning när Son House gav ut en tolkning (och Jack White är också en av de som har tolkat den) , är bara så bra i Waits tappning – junkyard n barn percussion ihop med allt grymtande och flåsande samt Waits obönhörliga stämma som skär som tusen rostiga spikar genom hjärta, lungor och diafragmat backas upp av gospelkör från döden. Vad mer kan man begära?

No 2. Trouble So Hard med Vera Ward Hall – en till klassiker som har tolkats av många, inte minst Moby vars version inte faller mig i smaken men han har i alla fall lyckats föra detta vackra eko från förr till en helt ny och bred publik så det blev på nåt sätt ett bra utfall av en halvtaskig tolkning ändå. Hursomhelst, det är någonting med de här gamla inspelningarna som jag finner oemotståndligt förföriskt och förtrollande. Denna låt låter bokstavligen som att någon har tagit med sig en fonograf in i en lada och bara sådär rakt upp och ner spelat in hennes sorgsna sång. Och ändå så är det så bra så en storknar! Helt otroligt!

No 1. Blood med Algiers – Snubblade över denna av en slump, tror det var Spotify med sina algoritmer som föreslog den, och blev helt golvad. Blir sällan det av ny musik numera men de som inte har upptäckt Algiers ännu bör göra det. Nu! Spotify i all ära men jag köpte vinylen direkt! Det är så det måste gå till. Hursomhelst, tänk Howlin’ Wolf med inslag av lofi gospel och industritunggung rytmer la Einstürzende Neubauten som alla tillsammans låter fem hundra år av slaveri komma vrålandes som en lavin som det är föga lönt att försöka fly ifrån eller värja sig mot. Ångest Deluxe! Mumma!