I fokus

Tio låtar med Nordic Live-aktuella bandet Stenbrott

Publicerad 2018-11-29 av Redaktionen

På lördag spelar nittiotalsrockiga duon StenbrottNordic Live i Oslo. Bandet är även aktuella med ett EP-släpp: den fantastiska låtsamlingen I slutet och ibörjan (lyssna på den längst ned på denna sida) kom ut för några veckor sedan och gjorde oss nyfikna på influenserna bakom musiken. Vi bad därför bandet lista tio låtar som betytt mycket för dem. Ina (sång, gitarr) och Viktor (trummor) delade upp listan så här:

Inas lista:

1. Nirvana – Been A Son
– ”Been a son” är en sång som jag har bildat min egen uppfattning av, för mig handlar den om hur vissa önskar att man föddes som något annat än vad man egentligen är.

2. Radiohead – Creep
– Creep var den första sång jag lärde mig att spela på gitarr, den var starten av mitt musikliv, den som fick mig att äntligen efter många år hitta min egna grej.

3. Nirvana – Aneurysm
– Nirvana har varit mitt absoluta favoritband i många år nu. Aneurysm är helt klart min favoritlåt de har gjort, den får mig alltid på bättre humör och mer peppad på allt.

4. Kent – När det blåser på månen
– Denna låt, bland många andra sånger av Kent, har varit den stora inspirationskällan till mina texter, det var tack vare kent som jag började skriva svenska texter till min musik.

5. Don McLean – Vincent
– Vincent är en av många låtar som fick mig att utforska min sångröst mer, den är min absolut favoritsång att sjunga.

Viktors lista:

Judas Priest – You don’t have to be old to be wise

– Den första hårdrocks-skivan jag blev ”hjärntvättad” av var British Steel, för att farsan spelade den i bilen nästan jämt när jag var liten. Numera mest känd för att morsan hörde fel och tyckte han sjöng ”You don’t have to be bald to be white”.

Led Zeppelin – When the levee breaks

– Det här är låten som fick mig att inse vad det betyder att vara trummis. Ett tight beat med ett nästan omänskligt bra trumljud är vad som satte spår i mig när jag hörde den första gången när jag var ganska liten. Nästan allt jag gör med trummor idag kan på något sätt spåras tillbaka till John Bonham och Dave Grohl, då de var pionjärerna av sina respektive generationer.

Metallica – Sad but true

– En av de första Metallica-låtarna jag kan minnas att jag lärde mig på mitt gamla skräpiga digital-kit jag hade fått i julklapp när jag fyllde åtta eller nio. Jösses, vad stryk det fick med åren!(För övrigt, är ”Black album” den första skivan jag lärde mig från start till slut på trummor)

Slipknot – Iowa

– Hela albumet i sig är, i mina öron, ett mästerverk. Allt från produktion till mixning passar bara så bra ihop (Added bonus är att den är inspelad helt analogt). Men pricken över I:et är titelspåret. En 15 minuter lång demonstration i ren och skär ångest. Mer än så behöver jag nog inte säga, för känner man till låten så vet man.

Ghost – Square Hammer (live)

– Allra första låten jag hörde med Ghost, allra första skivan jag köpte med Ghost, orsaken jag blev så pass förtjust i Ghost är den här låten och den här plattan. Alldeles magiskt framförd, och ett livealbum med väldigt lite pitch correction och samplade trummor som ändå låter naturliga är något som är sällsynt idag. Ännu en orsak till varför jag föll för just den här skivan.

 

Lyssna på Stenbrotts nya EP här: