Intervju

Siberian – En tio år sen Norrlandsdebut

Publicerad 2020-02-24 av Cecilia Wemgård | Foto: pressfoto

För tio år sedan startade Linus bandet Shrine tillsammans med trummisen Daniel. Idag har gruppen inte bara bytt namn utan ligger även i startgroparna för att organisera sig för en spelning på prestigefyllda House of Metal. Vi satte oss ned med Linus för en genomgående pratstund om allt från bandets breda sound till författaren George Orwell.

Ni verkar ha en fot i praktiskt taget varje genre och har ett väldigt brett sound, vart kommer detta behov av att inte behöva stå med båda fötterna i en och samma genre?

– Det är nog egentligen inget medvetet val. Sedan jag började skriva låtar som ung så skrev jag bara gitarriff utan att tänka närmare på någon genretillhörighet. För mig är det helt naturligt att bara skriva musik som jag själv vill höra och som intresserar mig. Sedan skulle jag väl ändå säga att vi lutar åt ett visst håll inom metal än att vi är en gott-och-blandat påse av alla genrer. Vi är fem snubbar som lyssnar en hel del på black metal och post-metal men även folkmusik och sånt där. Jag tror att det stundtals genomsyrar vår musik.

Är det inte svårare att skriva material när man är lite överallt snarare än att ha en fokuserad punkt?

– Jag tycker att det är skitsvårt att skriva riff till en bestämd genre, skrattar Linus. Jag hade aldrig pallat skriva dödsmetal eller black-riff. Mest för att jag har respekt för de genrerna men också för att jag lätt blir uttråkad. Det känns helt enkelt onaturligt för mig att skriva riff till en bestämd genre.

 

”Jag tycker att det är skitinspirerande att lyssna på hur man arrangerar cellos och fioler och hur dynamiken påverkar ens känsloreaktioner”

 

Vart har ni hittat den här nyfikenheten på att utforska hela musikspektrat? Hur håller man en sådan nyfikenhet brinnande och passionerad?

– Är man musikintresserad så tror jag det är ganska enkelt. Om man är öppensinnad så finns det bra saker i alla genrer. Den stora inspirationen kommer oftast ifrån känslan och hur musiken är arrangerad.

– Senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på orkestermusik eftersom det tidigare är ett outforskat område för mig. Jag tycker att det är skitinspirerande att lyssna på hur man arrangerar cellos och fioler och hur dynamiken påverkar ens känsloreaktioner. Jag tycker att det är enklare att tänka att bra musik är bra musik och att det inte finns någonting där emellan.

Hur kom ni i kontakt med Studieförbundet Vuxenskolan?

– Vi skaffade oss en replokal någon gång under 2013 tror jag och då var det dem som hjälpte oss med det. SV har varit väldigt bra för vår del eftersom de har gett oss fria tyglar och låtit oss göra vår grej. Vi ber sällan om hjälp men när vi väl gör det så har vi fått det. Bidrag till studioinspelning, turnébuss och lite annat smått och gott är några saker. På senare tid har Siberian skaffat sig en egen inspelningsstudio och det är något som SV även har varit positiva och stöttande till.

I er senaste fotosession är ni ute i skog och mark och har en otroligt härlig, men samtidigt lite smådyster färgpalett.

– I sin enkelhet så är det lite för att alla våra albumomslag har skog på framsidan, men också för att det finns en råhet representerad i skogstemat som tilltalar oss. Just den svenska skogen är väldigt fin och den tycker jag bör dokumenteras och vara en del av vårat band. Vi tog en bandbild i Schweiz i alperna en gång, det kändes exklusivt och häftigt. Men senaste bilden fick bli på hemmaplan vid ett naturreservat i Linköping.

 

”Vi gillar att spela musik och hoppas att vår spelglädje smittar av sig på de som tittar på oss.”

 

Ni ska snart spela på House of Metal, men ni är knappast några dunungar i livesvängarna. Hur känns det att få spela på denna festival?

– Det är väl ändå coolt! Vi gör Norrlandsdebut 10 år efter att vi startade bandet. Vi har spelat väldigt lite i Sverige och det mesta har tyvärr skett i den södra halvan av landet. Vi fick spelningen via SV som pitchade oss till festivalen. Vi tänker nog inte göra någonting annorlunda utan vi åker dit och gör vår grej. Vi gillar att spela musik och hoppas att vår spelglädje smittar av sig på de som tittar på oss.

När ni släppte er debut var ni tidiga med att påpeka att detta är en del av en trilogi i Orwellskt stuk (George Orwell, författare av boken 1984). Hur går det med denna trilogi?

– Både ja och nej! Det första albumet går under Orwellskt tema men skivan efter har temat drömmar i olika bemärkelser. Trilogin går väldigt bra tycker jag. Vi har gjort en hel del spelningar på senaste släppet Through Ages of Sleep som släpptes 2017. Vi har även släppt en live-platta från Studio Underjord där vi kör några låtar från nyssnämnda skiva med nya medlemmar i bandet. Bland annat tog vi in vår gode vän Magnus Strigner på keyboards men även den nya sångaren William Wilhelmsson i bandet. Jag tänker vara sådär tråkigt mystisk angående den sista skivan i trilogin. Men jag kan väl säga att låtarna är färdiga och studion är bokad.

Jag tänker mig att det måste ha funnits ett personligt intresse kring författarens livsfilosofi och tankar om samhället?

– Modern Age Mausoleum skrevs mellan 2011-2013 och på den tiden var vi grabbar i 23-årsåldern som tyckte världen var ett jävla ställe att leva på och såg det mesta i svart och vitt. Några av oss i bandet hade läst lite av George Orwells klassiker 1984 och tyckte att vi kunde basera våra sångtexter på det. Så här i efterhand nu när man är uppåt i 30-årsåldern känns det lite lökigt, men vafan. Det tilltalade oss då och är en del i vår historia som band.